Public Enemy skrev om hiphopens lagar och blev en av de mest inflytelserika och kontroversiella rapgrupperna i slutet av 1980-talet. För ett stort antal lyssnare är de den mest inflytelserika rapgruppen genom tiderna.
Bandet baserade sin musik på Run-DMC street beats och Boogie Down Productions gangsta rim. De var banbrytande för hardcore-rap som var musikaliskt och politiskt revolutionerande.
Huvudrapparen Chuck D:s igenkännliga barytonröst har blivit ett kännetecken för gruppen. I sina låtar berörde bandet alla möjliga sociala frågor, särskilt de som rörde svarta representanter.
I processen att marknadsföra sin musik blev berättelser om svarta människors problem i samhället rapparnas kännetecken.
Medan de tidiga Public Enemy-albumen som släpptes med Bomb Squad gav dem en plats i Rock and Roll Hall of Fame, fortsatte artisterna att släppa sitt kanoniska material fram till 2013.
Bandets musikstil
Musikaliskt var bandet lika revolutionerande som deras Bomb Squad. När de spelade in låtar använde de ofta igenkännbara samplingar, tjut från sirener, aggressiva beats.
Det var hård och upplyftande musik som blev ännu mer berusande av Chuck D:s sång.
En annan medlem i bandet, Flavour Flav, blev känd för sitt utseende - komiska solglasögon och en enorm klocka som hängde från hans hals.
Flavour Flav var bandets visuella signum, men det tog aldrig publikens uppmärksamhet från musiken.
Under sina första inspelningar i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet fick bandet ofta blandade recensioner från publik och kritiker på grund av deras radikala hållning och texter. Detta påverkade särskilt gruppen när deras album It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back (1988) gjorde gruppen känd.
Efter att alla kontroverser avgjordes i början av 1990-talet, och gruppen gick i uppehåll, blev det klart att Public Enemy var den mest inflytelserika och radikala gruppen i sin tid.
Bildande av gruppen Public Enemy
Chuck D (riktiga namn Carlton Riedenhur, född 1 augusti 1960) grundade Public Enemy 1982 medan han studerade grafisk design vid Adelphi University på Long Island.
Han var DJ på studentradiostationen WBAU där han träffade Hank Shockley och Bill Stefney. Alla tre delade en kärlek till hiphop och politik, vilket gjorde dem nära vänner.
Shockley samlade hiphop-demos, Ridenhur fulländade Public Enemys första låt. Ungefär samtidigt började han medverka i radioprogram under pseudonymen Chuckie D.
Def Jams medgrundare och producent Rick Rubin hörde Public Enemy nr 1-kassetten och vände sig omedelbart till Chuck D i hopp om att skriva på bandet till ett kontrakt.
Chuck D var till en början ovillig att göra det, men utvecklade konceptet med en bokstavligen revolutionerande hiphopgrupp som var baserad på extrema beats och socialt revolutionära teman.
Chuck D tog hjälp av Shockley (som producent) och Stefni (som låtskrivare) och bildade sitt eget team. I teamet ingick förutom dessa tre killar även DJ Terminator X (Norman Lee Rogers, född 25 augusti 1966) och Richard Griffin (Professor Griff) – gruppens koreograf.
Lite senare bad Chuck D sin gamla vän William Drayton att gå med i gruppen som en andra rappare. Drayton kom med en alter ego Flavour Flav.
Flavour Flav, i gruppen, var en hovnarr som underhöll publiken under Chuck D:s låtar.
Gruppens första inträde
Debutalbumet av Public Enemy Yo! Bum Rush the Show släpptes av Def Jam Records 1987. De kraftfulla beatsen och det utmärkta uttalet av Chuck D var mycket uppskattade av hiphopkritiker och vanliga lyssnare. Skivan var dock inte så populär att den hamnade i mainstreamrörelsen.
Men deras andra album It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back var omöjligt att ignorera. Under Shockleys ledning utvecklade Public Enemys (PE) produktionsteam, Bomb Squad, bandets unika sound genom att inkorporera några funkelement i låtarna. Chuck D:s läsning har förbättrats och Flavour Flavs scenframträdanden har blivit mer komiska.
Rapkritiker och rockkritiker kallade It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back för en revolutionerande skiva, och hiphop blev oväntat drivkraften för ytterligare social förändring.
Motsättningar i gruppens arbete
När gruppen Public Enemy blev mycket populär fick dess arbete kritik. I ett ökänt uttalande sa Chuck D att rap är "svart CNN" (ett amerikanskt tv-bolag) som berättar vad som händer i landet och i världen på ett sätt som media inte kunde berätta.
Bandets texter fick naturligtvis en ny innebörd, och många kritiker var inte förtjusta över att den svarta muslimska ledaren Louis Farrakhan godkände bandets låt Bring the Noise.
Fight the Power, soundtracket till Spike Lees kontroversiella film Do the Right Thing från 1989, orsakade också uppståndelse för "attacker" på de berömda Elvis Presley och John Wayne.
Men den här historien glömdes bort på grund av en intervju för The Washington Times där Griffin talade om antisemitiska attityder. Hans ord om att "judar är ansvariga för de flesta grymheter som inträffar runt om i världen" möttes av chock och upprördhet från allmänheten.
Vita kritiker, som tidigare hyllat bandet, var särskilt negativa. Inför en allvarlig kreativitetskris stannade Chuck D. Först sparkade han Griffin, förde sedan tillbaka honom och bestämde sig sedan för att helt upplösa laget.
Griff gav en annan intervju där han talade negativt om Chuck D, vilket ledde till att han slutligen lämnade gruppen.
Nytt album - gamla problem
Public Enemy tillbringade resten av 1989 med att förbereda sitt tredje album. Hon släppte albumet Welcome to the Terrordome som sin första singel i början av 1990.
Återigen väckte hitsingeln obeveklig kontrovers över dess texter. Raden "fortfarande fick de mig som Jesus" kallades antisemitisk.
Trots alla kontroverser fick Fear of a Black Planet våren 1990 strålande recensioner. Flera singlar, nämligen 911 Is a Joke, Brothers Gonna Work It Out och Can, gjorde de 10 bästa popsinglarna. Can't Do Nuttin' for Ya Man var en topp 40 R&B-hit.
Album Apocalypse 91... The Enemy Strikes Black
Till deras nästa album, Apocalypse 91... The Enemy Strikes Black (1991), spelade bandet om Bring the Noise med thrash metal-bandet Anthrax.
Detta var det första tecknet på att gruppen försökte ena sin vita publik. Albumet möttes av överväldigande positiva recensioner vid höstsläppet.
Den debuterade som nummer 4 på poplistorna, men Public Enemy började tappa greppet 1992 när han turnerade och Flavour Flav hamnade ständigt i juridiska problem.
Hösten 1992 släppte bandet Greatest Misses-remixsamlingen som ett försök att behålla sin musikaliska livskraft, men möttes av negativa recensioner från kritiker.
Efter rasten
Bandet tog ett uppehåll 1993 medan Flavour Flav övervann drogberoendet.
När gruppen återvände sommaren 1994 med verket Muse Sick-n-Hour Mess Age, utsattes gruppen återigen för hård kritik. Negativa recensioner publicerades i Rolling Stone och The Source, vilket avsevärt påverkade uppfattningen av albumet som helhet.
Albumet Muse Sick debuterade som nummer 14 men lyckades inte producera en enda hitsingel. Chuck D lämnade Public Enemy när han var på turné 1995 då han bröt banden med Def Jam-etiketten. Han skapade sitt eget skivbolag och förlag för att försöka omskapa bandets arbete.
1996 släppte han sitt första debutalbum, The Autobiography of Mistachuck. Chuck D har avslöjat att han planerar att spela in ett nytt album med bandet nästa år.
Innan skivan släpptes, satte Chuck D ihop Bomb Squad och började arbeta på flera album.
Våren 1998 återgick Public Enemy till att skriva ljudspår. He Got Game lät inte som ett soundtrack, utan som ett fullängdsalbum.
Förresten, verket skrevs allt för samma Spike Lee. När det släpptes i april 1998 fick albumet utmärkta recensioner. Det var de bästa recensionerna sedan Apocalypse 91... The Enemy Strikes Black.
Def Jam-etiketten vägrade hjälpa Chuck D att ta med musik till lyssnaren via Internet, rapparen skrev på ett kontrakt med nätverkets oberoende företag Atomic Pop. Före släppet av bandets sjunde album, There's a Poison Goin' On..., gjorde skivbolaget MP3-filer av skivan att lägga upp online. Och albumet dök upp i butiker i juli 1999.
Tidigt 2000-tal till idag
Efter ett treårigt uppehåll från inspelning och flytt till In Paint-etiketten släppte bandet Revolverlution. Det var en kombination av nya låtar, remixer och liveframträdanden.
CD/DVD-kombon It Takes a Nation dök upp 2005. Multimediapaketet innehöll en timslång video av bandets konsert i London 1987 och en CD med sällsynta remixer.
Studioalbumet New Whirl Odor släpptes också 2005. Albumet Rebirth of the Nation, med alla texter skrivna av Bay Area Paris-rapparen, var tänkt att släppas med honom, men det dök inte upp förrän i början av nästa år.
Public Enemy gick sedan in i en relativt lugn fas, åtminstone vad gäller inspelningar, och släppte bara 2011 års remix och raritetssamlingen Beats and Places.
Bandet återvände 2012 med stor framgång och släppte två nya fullängdsalbum: Most of My Heroes Still Don't Appear On No Stamp och The Evil Empire Of Everything.
Public Enemy turnerade också flitigt under 2012 och 2013. Deras andra och tredje album släpptes på nytt under nästa år.
Sommaren 2015 släppte bandet sitt 13:e studioalbum, Man Plan God Laughs. 2017 firade Public Enemy 30-årsjubileet av deras debutalbum Nothing Is Quick in the Desert.
