Få rockmusiker har varit så kända och inflytelserika som Neil Young. Ända sedan han lämnade Buffalo Springfield-bandet 1968 för att inleda en solokarriär, har Young bara lyssnat på sin musa. Och musan berättade olika saker för honom. Sällan har Young använt samma genre på två olika album.
Det enda som förblev låg var kvaliteten på hans musik, mästerliga gitarrspel och låtarnas känslomässiga rikedom.
Artisten hade två dominerande musikstilar - mild folk- och countryrock (som hörs tydligast i Youngs verk på 1970-talet). Men med samma framgång kunde Young fördjupa sig i blues och i elektronik och till och med i rockabilly.
Trots sitt enorma utbud av ljud och influenser fortsatte Young att utvecklas, skriva nya låtar och utforska ny musik. Musikern har utmanat nya musikstilar i över 50 år. Tvingar unga musiker att följa i hans fotspår.
Början på Neil Youngs kreativa väg
Neil Young föddes den 12 november 1945 i Toronto, Kanada. Efter att hans föräldrar skilt sig flyttade han till Winnipeg med sin mamma. Musikerns pappa var sportjournalist.
Young började spela musik medan han fortfarande gick i gymnasiet. Han spelade inte bara garagerock i band som Squires, utan han lyckades också spela lokala klubbar och kaféer. Det var så han träffade Stephen Stills och Johnny Mitchell.
1966 gick musikern med i Mynah Birds. Den innehöll också basisten Bruce Palmer och Rick James. Gruppen fick dock ingen framgång. Det var därför en frustrerad Young körde sin Pontiac till Los Angeles och tog Palmer som stöd.
Strax efter att killarna kommit till Los Angeles träffade de Stills och bildade sitt eget band, Buffalo Springfield. Bandet blev snabbt en av ledarna för den kaliforniska folkrockscenen.
Trots framgångarna med Buffalo Springfield led bandet av spänningar bland sina medlemmar. Young försökte flera gånger lämna gruppen innan han slutligen lämnade bandet.
Första tankarna om Neil Youngs solokarriär
Vid den tiden funderade Neil Young allvarligt på en solokarriär och anställde Elliot Roberts som sin manager. De skrevs snart på Reprise Records, där Young släppte sitt debutalbum i början av 1969.
När albumet släpptes hade Young redan börjat spela med det lokala bandet The Rockets. Den innehöll gitarristen Danny Witten, basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina.
Young föreslog att bandet skulle döpas om till Crazy Horse. Han bad musikerna att stödja honom i inspelningen av det andra albumet Everybody Knows This Is Nowhere. Inspelad på bara två veckor fick skivan snabbt "guld"-status.
Efter att inspelningen var klar gick Young med i Stills och bandet på deras våralbum Déjà Vu (1970). Men trots detta samarbete fortsatte Young att vara soloartist.
Han släppte ett soloalbum, After the Gold Rush, i augusti 1970. Albumet, tillsammans med den medföljande singeln Only Love Can Break Your Heart, gjorde Neil Young till en solostjärna och hans popularitet bara ökade.
Crosby, Stills, Nash & Young
Även om Crosby, Stills, Nash & Young-kollektivet var mycket framgångsrikt kunde musikerna inte arbeta stadigt och slutade arbeta tillsammans våren 1971.
Året därpå släppte Young sitt första album, som toppade countrylistan. Harvest-albumet innehöll också den första och enda singeln Heart of Gold. Istället för att acceptera sin framgång bestämde sig musikern för att ignorera den och släppte oväntat filmen Journey into the Past. Både filmen och dess soundtrack fick kusliga recensioner, liksom livealbumet Time Fades Away med The Stray Gators från 1973.
Både "Journey into the Past" och "Time Fades Away" signalerade att Young hade gått in i en mörk period i sitt liv, men dessa verk var bara toppen av ett isberg.
Efter Danny Wittens död, en före detta kollega, spelade Neil Young in ett mörkt album som heter Tonight's the Night 1972. Men vid den tiden ändrade musikern uppfattning om att släppa skivan. Istället släppte han On the Beach. Ändå hörde fansen Tonight's the Night 1975.
Vid det här laget hade Young redan övervunnit sin depression och återgått till ett normalt liv.
Neil Youngs återgång till handling
1979 släpptes albumet Live Rust och liveinspelningen av Rust Never Sleeps. Albumet återställde Young till sin forna glans. Men trots en sådan framgång bestämde sig musikern för att ta en chans. Redan 1981 släpptes tungrocksalbumet Re*Ac*tor som fick negativa recensioner. Efter releasen lämnade Young reprise-etiketten och började samarbeta med nystartade företaget Geffen Records. Här blev han lovad mycket pengar och kreativitetsfrihet.
Genom att utnyttja sin position spelade Neil Young in det elektroniska albumet Trans i december 1982. Hans röst spelades in med en datorvokoder, vilket inte uppskattades av kritiker. Verket fick negativa recensioner och förvirring från "fansen".
Under decenniet släppte Young tre album som var stilistiska experiment. 1985 släppte han Old Ways-serien, följt av ett nytt verk, Landing on Water, året därpå.
Musikern återvände också till sitt gamla skivbolag Reprise. Hans första album efter att ha återvänt var This Note for You.
I slutet av året spelade han in ett återföreningsalbum med Crosby, Stills & Nash-bandet American Dream, som fick negativa recensioner.
Neil Youngs nya framgång
American Dream-albumet visade sig vara ett "misslyckande", och ingen hoppades ens på ytterligare framgångar. Men 1989 släpptes albumet Freedom. Han fann kommersiell framgång i nästan alla världens hörn.
Ungefär samtidigt som albumet släpptes blev Young en populär artist i indierockkretsar. 1989 var han med på ett hyllningsalbum som heter The Bridge. Året därpå återförenades Young med Crazy Horse for Ragged Glory. Detta album blev toppen av musikernas kreativitet, efter att ha fått berömvärda recensioner under de senaste 20 åren.
För att turnera till stöd för albumet anlitade Young bandet Sonic Youth. Det var så hon blev känd i rockkretsar.
Det var efter turnéns start som Neil Young började positioneras som stamfader till alternativ och grungerock. Men snart övergav musikern idén att framföra hårdrock. Young släppte Harvest Moon 1992. Det blev en direkt fortsättning på hans "genombrottshit" 1972.
Året därpå släppte musikern albumet Sleeps with Angels, som hyllades som ett mästerverk i snäva kretsar. Efter releasen började Young spela med Pearl Jam. Spelade in ett album med denna grupp i Seattle i början av 1995. Den resulterande inspelningen av Mirror Ball möttes av positiva recensioner. Men försäljningsmässigt visade sig allt vara mycket mer bedrövligt.
Början av 2000-talet
Ett nytt soloalbum, Silver & Gold, följde våren 2000. I december släpptes en DVD som heter Red Rocks Live, som innehöll 12 spår.
Youngs nästa verk var kanske hans mest ambitiösa och konceptuella album om livet i en liten stad som heter Greendale.
I början av 2005 fick Young diagnosen en potentiellt dödlig hjärnaneurysm. Behandlingen påverkade dock inte musikerns kreativa väg, eftersom han fortsatte att spela in musik.
Samma år släpptes den kontroversiella samlingen av protestlåtar Living with War.
Young fortsatte sin uppsving av aktivitet först 2017 med släppet av Children of Destiny. Även 2018 släppte Young två skivor bestående av arkivinspelningar.
I maj 2018 avslöjade Young att han skulle spela några shower i Kalifornien med Crazy Horse. Konserterna visade sig bara vara en "uppvärmning" för inspelningen av Colorado-albumet 2019.
